Straffet för innehav av laserstörare, laservarnare och radarvarnare har varierat i olika delar av landet. Några har fått dagsböter på åtskilliga tusentalas kronor medan andra klarat sig undan med en dryg tusenlapp i böter. Ett rättsfall från Svea hovrätt är ett tydligt exempel på hur olika samma förseelse kan bedömas av olika instanser.
Bilisten i fallet, Kent, kände inte till att ett förbud mot laserstörare hade införts. Månaden efter det att förbudet infördes ingrep polisen mot honom och beslagtog hans störare. En anmälan upprättades.
Efter några månader kom ett inbetalningskort (strafföreläggande), från åklagaren. Kent fick en smärre chock när han såg bötesbeloppet: 4.800 kr. Han skrev till åklagaren och vädjade om en lindrigare bedömning - dock utan resultat. Kent åtalades och i en mycket summarisk dom bestämde även Uppsala tingsrätt att Kent skulle straffas med 4.800 kr i böter. Kent kontaktade mig och jag överklagade domen till Svea hovrätt. Redan efter några veckor kom ett föreläggande från hovrätten där vi informerades om att hovrätten övervägde att avgöra målet utan huvudförhandling. Med föreläggandet bifogades åklagarens inställning till överklagandet. Åklagaren delade nu plötsligt vår uppfattning att bötesstraffet borde sänkas till 1.200 kr. (Föreläggande och åklagarens svarsinlaga.)
Fyra (!) dagar senare meddelade hovrätten prövningstillstånd och ändrade tingsrättens dom genom att sänka bötesstraffet till en fjärdedel, det vill säga 1.200 kr. Dessutom beslutade hovrätten att Kent skulle få ersättning för alla sina kostnader för mitt arbete i målet.
Ingemar Jeanlo
1999-12-08