Min första riktiga kontakt med rättsväsendet fick jag när jag 16 år gammal körde om en polisbil med min motorcykel. Polisbilen stod stilla fullt synlig vid vägkanten på 50-sträckan när jag passerade i 60-70 km/h, och ca 300 meter längre fram svängde in och parkerade vid mitt föräldrahem. När jag stängde av motorcykeln hörde jag någon ropa: "Hörru grabben, kom hit!" Jag beordrades att sätta mig i polisbilen och en ordningsbot utfärdades. Enligt poliserna hade jag kört i 65 km/h på 50-vägen. Att de inte kunde veta vilken hastighet jag hållit som mest de 300 metrarna var uppenbart eftersom de knapp hunnit starta innan jag stannade. De påstådda 65 km/h var således en ren uppskattning - men troligen en ganska korrekt sådan. Stursk som jag var (även) på den tiden förnekade jag fortkörningen och vägrade till polismannens frustration att skriva på ordningsboten som han lämnat över för underskrift. Det sista jag hörde när jag smällde igen bakdörren på polisbilen var polismannens irriterade och klyschiga tillrop: "Då ses vi i rätten!"
När stämningen kom från tingsrätten och jag konstaterade att polisens hastighetsangivelse höjts från 65 till 80 km/h, kontaktade jag en av stadens brottmålsadvokater. Han var totalt ointresserad men bad mig ändå stiga in på hans tjänsterum, där han bjöd på en kvarts rådgivning. Hans besked var att poliser "ljuger och trixar" när de anser att det tjänar ett legitimt intresse men att tingsrätten skulle bli avigt inställd till honom om han hävdade det i mitt fall. "Du kan lika gärna försvara dig själv", var hans föga entusiastiska slutsats.
När det väl var dags för rättegång var jag däremot mycket peppad. Jag hade som min egen 16-årige försvarare förberett mig in i minsta detalj och till och med skrivit ner hela min version av händelseförloppet. När jag högt inför rätten läst de första meningarna i mitt anförande avbröts jag abrupt av ordföranden som förklarade att jag omedelbart skulle stoppa ner mitt skriftliga anförande eftersom det var förbjudet med sådana i rättssalar. Därefter blev det mesta pannkaka. Jag minns inte idag polismannens exakta förklaringar till varför han först skrev 65 km/h på ordningsboten men senare 80 km/h i den rapport som skickades till åklagaren, men synnerligen krystad minns jag att förklaringen var. När jag sedan mot mitt nekande dömdes för en högre hastighet och bötesbelopp än om jag hade godkänt ordningsboten, kände jag mig djupt kränkt. Särskilt med tanke på att det inte ens fanns en regelrätt hastighetsmätning till grund för polismannens påstående. Polismannens menedsbrott skedde möjligen i, i hans tycke, vällovligt syfte att ge mig en läxa; att nästa gång skriva på. Att påstå att det var denna händelse som blev embryot till den verksamhet jag bedriver idag, vore en våldsam överdrift. Däremot så kan jag lätt leva mig in i den frustration och kränkning de människor upplever som på felaktiga eller tvivelaktiga grunder blir misstänkta för ett trafikbrott, och den än djupare kränkning de upplever och det förakt för rättssamhället som väcks hos dem när polismän tänjer på sanningen i rapporter och vittnesmål.
Ingemar Jeanlo